"Som att gå barfota på glödande kol, ha fötterna och tårna fastfrusna i isen, eller ha en kuddkänsla under fötterna", så kan nervsjukdomen Polyneuropati beskrivas.
.
Jag fick diagnosen för tre år sedan. Hade då innan inte förstått varför jag, när jag var ute och sprang, blev trött i benen innan jag ens hunnit bli andfådd. Jag har känselnedsättning och svaghet i ben och fötter. Jag kan inte gå på hälarna och knappt inte ställa mig på tå. Det är signalerna från nerver till muskler i fötterna som inte fungerar och då stärks inte musklerna.
.
Eftersom jag inte kan vicka upp fötterna när jag går får jag droppfot och en klampande gång, det låter som att jag har cykelskor på mig, och det ser ut som att jag haltar liksom vid svår skavsår. Det är också tungt att gå, det känns som om jag har bly i skorna när jag gått en stund och börjar då kasta fram fötterna med en krokig hållning. Sjukvården har gett mig en slags vristkorsett med gummiband som fästs till krokar i skorna. Det hjälper mig men är inte så snyggt.
.
För ca två månader sedan provade jag mina första MBT-skor. Modellen Simba upplevde jag från första stund som jättemjuka och ”gosiga”, det skavde ingenstans, och det var en skön känsla att gå i dessa. Jag provade samtidigt modellen Leasha som satt som ”gjutna” då de följde min fotform. Leasha gav mig en annorlunda gång och jag kände ganska snart att jag fick jobba med vaderna - vilket är bra eftersom musklerna i mina vader har försvagats. Leasha har gett mig en skönare och mer flytande gång. Fötterna får vara mer avslappnade. Jag riskerar inte lika lätt att snubbla av att mina tår slår i små nivåskillnader i gatan eftersom skornas tår lutar uppåt med hjälp av sulan.
.
En jobbkamrat gav mig en spontan reaktion första gången jag hade skorna. Han sa ”du går mycket bättre Katarina”, utan att veta att jag bar MBT-skor. Han hade också hört på morgonen när jag kom i korridoren att jag inte klampade som jag annars gör.
Katarina